Innan onlinespelet fanns lobbyn i soffan. Två eller fyra spelare delade samma tv, delade skärmen i rutor och delade också allt annat: skratten, frustrationen och anklagelserna om att någon tittade på fel ruta. Den här guiden handlar om den epoken, om spelen och om hur du tar tillbaka den i dag.
Vad vi menar med splitscreen
Splitscreen betyder att skärmen delas i två eller fler delar, och att varje spelare har en egen. Det skiljer sig från spel där alla syns i samma bild, där kameran måste hålla alla spelare samtidigt. Med delad skärm kan spelarna röra sig fritt i spelvärlden, åt helt olika håll.
Priset är att varje spelare ser mindre, och att maskinen måste rita spelet flera gånger. Hur det gick till tekniskt förklarar jag i Så fungerar splitscreen.
Hemdatorerna: två portar och en idé
Commodore 64 och Amiga hade två joystickportar, och det inbjöd till spel för två. På Amigan gjorde specialkretsen Copper det billigt att dela skärmen horisontellt, med en spelare i övre halvan och en i den undre. Bilspel blev den självklara genren. Lotus Esprit Turbo Challenge är ett av de spel som många minns för just sitt läge för två, med två bilar i varsin halva av skärmen.
Det fanns också många spel där båda spelarna delade samma bild, som sportspel sedda från ovan och samarbetsspel där två figurer tog sig fram tillsammans. Och en del spel använde tangentbordet för den ena spelaren och joysticken för den andra, med varierande framgång.
Konsolerna tar över soffan
Under nittiotalet flyttade det lokala flerspelandet allt mer till konsolerna. Super Mario Kart på Super Nintendo gjorde delad skärm till ett massfenomen, med två förare i varsin halva och en racerbana som kunde vara oförlåtande även mot vänner.
Nintendo 64 tog nästa steg genom att ha fyra uttag för handkontroller direkt i maskinen. Plötsligt var det naturligt att fyra personer spelade samtidigt, i fyra rutor. Mario Kart 64 och GoldenEye 007 blev klassiker i studentkorridorer och vardagsrum, och skärmens fyra rutor blev en bild som en hel generation känner igen.
Varför det fungerade
Delad skärm hade tekniska nackdelar, men de sociala fördelarna var så stora att ingen brydde sig:
- Alla satt i samma rum. Reaktioner, skratt och protester kom direkt.
- Ett spel räckte. Det behövdes ingen extra maskin eller ett extra exemplar av spelet.
- Nybörjare kunde vara med. Den som var sämre fick tips och uppmuntran från soffan bredvid.
- Att kika var en del av spelet. Att titta på motståndarens ruta var förbjudet enligt reglerna och tillåtet enligt praxis.
Designproblemen
För utvecklarna var delad skärm en kompromiss. Varje spelare såg en mindre bild, vilket gjorde det svårare att se vad som kom. Spelen kompenserade genom att visa en karta i listen mellan halvorna, sänka hastigheten något eller göra banorna bredare. I tredimensionella spel sänktes siktavståndet och detaljnivån för att maskinen skulle orka rita flera kameror.
Valet mellan horisontell och vertikal delning var också ett designbeslut. En horisontell delning gav breda bilder som passade bilspel. En vertikal delning gav smala och höga bilder som passade spel där man rör sig framåt i djupled.
Genrerna som bar epoken
- Bilspel: den klassiska delade skärmen med en bil i varje halva.
- Skjutspel i första person: fyra rutor och en arena där alla jagar alla.
- Sportspel: ofta med gemensam skärm, men ibland delad för att följa varsin spelare.
- Samarbetsspel: två spelare mot datorn, där delad skärm gav frihet att ta olika vägar.
- Stridsspel med fordon och robotar: två spelare i varsin halva som jagar varandra över en karta. Det är en genre som många hemdatorspelare minns med särskild värme.
Listen i mitten
Ett kännetecken för många spel med delad skärm var listen mellan halvorna. Den visade poäng, varv, ammunition eller en karta, och den gav maskinen en kort paus att byta inställningar mellan halvorna. Listen blev med tiden en del av spelens utseende, och den är förebilden för den svarta list med datum och ämne som du ser i artiklarna här.
Turordning och länkade maskiner
Alla spel för två delade inte skärmen. Många spel lät spelarna turas om, med samma joystick som skickades mellan dem. Andra kopplade ihop två datorer med en kabel så att varje spelare hade en egen skärm. Det krävde två maskiner och två skärmar i samma rum, och var därför sällsynt, men för dem som provade var det en försmak av nätverksspel.
Nedgången
Under 2000-talets andra hälft började delad skärm försvinna ur många stora spel. Onlinespelet gav varje spelare hela skärmen, grafiken blev dyrare att rita flera gånger och affärsmodellen gynnade att alla spelare köpte varsitt exemplar. Jag beskriver skälen mer utförligt i Därför försvann splitscreen.
Comebacken
I dag är lokalt spel på väg tillbaka, framför allt i spel från mindre studior. Handkontroller som kan delas mellan två personer och ett växande intresse för att spela tillsammans i samma rum har gett genren nytt liv. Samtidigt finns hela det gamla biblioteket kvar.
Spela delad skärm i dag
- På originalhårdvara. Två fungerande joystickar eller handkontroller och en stor skärm. Testa allt innan gästerna kommer.
- I emulator. Koppla två handkontroller till datorn och tilldela dem rätt portar. Emulatorer för både hemdatorer och konsoler hanterar det bra.
- Med återutgåvor. Många klassiker finns i samlingar för moderna konsoler, med läget för flera spelare bevarat.
Tips för själva kvällen finns i Så ordnar du en retrokväll för två, och om du ska köpa joystickar: läs Joysticken som höll i en hel generation först.
Ett arv värt att vårda
Splitscreen var en lösning på ett tekniskt problem, men blev något mer: en form av gemenskap. Den här sajten har tagit formen till sig. Startsidan är delad i två skärmar, ämnena ligger i fyra rutor och varje artikel har en list i mitten. Det är vår hyllning till soffan som lobby.
